De tog upp ett inressant ämne idag på p3. Undersökningar har tydligen visat att vi har fler vänner än man hade för 25 år sedan. Men när en ny undersökning gjordes som var anonym så verkar det vara helt annorluna. Hur kan vi känna oss mer ensamma när vi har fler vänner idag än för 25 år sedan? Tydligen känner sig unga i åldern 20-30 sig mer ensamma än de som gått i pension. Det är mycket press på att man ska ha rekordmånga vänner, gå på häftiga fester och känna de rätta folken. Och visst är det lite så, egentligen?
.
De snackade också om rädslan för att vara ensam. Som att gå på bio ensam, ta en kaffe ensam, eller bara gå runt i stan och shoppa. Jag personligen lider inte av att göra saker ensam, jag tycker rentav att det är väldigt skönt. Jag har förvisso inte gått på bio själv, det kanske jag skulle göra om jag haft mer pengar. Men jag älskar att gå på stan själv ibland. Jag får gå till vilken affär jag vill, prova hur länge jag vill utan att någon står utanför och suckar osv. Det är faktiskt helt okej att göra saker ensam ibland.
.
Men om man ska prata om att känna sig ensam är det en helt annan sak. Det gick upp för mig idag att jag faktiskt gör det, känner mig ensam. Det är inte det att jag har lite vänner. Jag har varken mycket eller lite vänner, men det är inte det det handlar om. Jag har ingen sådär riktigt jävla nära vän som man verkligen-kan-snacka-om-allt-när-man-vill-hur-som-helst-var-som-helst-jag-kan-typ-dö-för-dig-vän. Det saknas mig verkligen. Det kvittar hur många vänner jag har, jag måste ha en sådan. De har alltid avlöst varandra men nu är det stopp.
.
Hur känner ni för ensamheten? Är det skönt att göra saker själv ibland eller är det pinsamt?