Livet.

Det känns som det skulle kunna vara en början. Jag har äntligen tagit tag i livet.

Efter en andra träff med kuratorn så känner jag att det kanske kan ge mig något ändå. Om inte så är det väl bra att ventlilera ibland. Det kan ju inte resultera i något dåligt i alla fall. Denna gången var betydligt mycket känslostarkare. Jag gjorde det jag fruktade. Jag grät - nästan. Jag tycker det är obeskrivligt obehagligt att gråta inför andra. Men det kändes nästan som om det skulle varit bättre att släppa ut det istället för att kämpa med den. Jag kunde inte få fram ett ord eftersom att jag koncentrerade mig på att inte gråta, även om det var så uppenbart när jag satt där med darrande läppar och blanka ögon.

..........................................................

Jag vill fixa det här. Jag vill kunna gråta. Vad är det som är fel med att gråta? Absolut ingenting egentligen, både glädje och sorg är känslor som man måste få utlopp för, när precis man vill. Utan att skämmas. Jag vill göra något åt den där spärren som byggts upp av någon anledning. Jag vill inte bara veta hur jag ska ta mig över den, jag vill sparka ner den och förstöra den helt. Jag vill låta mina känslor välla fram hur som helst, när som helst, var som helst.

..........................................................

Jag vill skratta riktigt högt och vara överdrivet glad in i mellanåt, jag vill gråta som fan när jag känner för det, även om någon skulle råka se mig. Jag vill skrika och vara asförbannad på dem som gjort mig illa, jag vill krama de som får mig att må bra hårt och länge och berätta för dem vad de faktiskt betyder för mig. Även de som kanske inte träffar mig så ofta eller kommit mig så nära. Numera tar det väldigt lång tid för mig att lära känna. Men jag ska inte ge upp. Jag ska bli mig själv igen.

..........................................................

För någon som knappt känner längre, och än mindre kan få utlopp för sina känslor, är det verkligen en person? "Jag tänker, alltså finns jag" är ett känt citat från René Descartes, men jag tycker Nietzsches "Jag känner, alltså finns jag" stämmer mycket bättre.